I närbild – ett hav av plast

Marint skräp – den del vi ser med blotta ögat

En del av problemet med plastavfall är det som brukar kallas marint skräp. Det är sådant avfall som vi kan se på våra stränder eller som flyter omkring på haven. Merparten av detta skräp kommer från land, antingen med vindarna eller så sköljs det dit av regnvattnet.

Hjärtskärande bilder av döda sjöfåglar som svalt allt från leksaksdelar till cigarettfimpar, sköldpaddor som trasslat in sig i sexpackshållare, valkroppar fulla av plast – det är dessa bilder och berättelser som har gjort att problemet med marint skräp nu är välkänt. Vad som är mindre känt, till och med bland experterna, är den exakta vidden av problemet.

Det framkommer allt fler belägg för att det kommer att bli oerhört svårt att städa upp i oceanerna. Enligt en nyligen genomförd undersökning[i] från World Economic Forum släpps runt åtta miljoner ton plast ut i oceanerna varje år. Andra uppskattningar gör gällande att det rör sig om mellan 10 och 20 miljoner ton, och enligt en undersökning[ii] finns det redan mer än fem biljoner plastbitar i haven.

Nästan all denna plast börjar sin resa på land, fortsätter i en flod och hamnar till slut i havet, där skräpansamlingarna växer sig större för varje år. Det finns till och med de som har kallat Stilla havets skräpansamling för en åttonde världsdel.

EEA:s app för att övervaka det marina skräpet

Nyckeln för att få bukt med all plast i våra hav är att förstå exakt vad den består av och var den kommer ifrån. EEA har tagit fram en mobilapp – Marine LitterWatch – i vilken användarna kan registrera marint skräp som de hittar på stränderna. Enligt EU:s ramdirektiv om en marin strategi måste EU-länderna lägga fram strategier som ska få ner nivåerna av plast i haven till en nivå där den inte gör någon skada. Insamlingen av data om marint skräp bidrar till en bättre förståelse av problemet, vilket kan hjälpa EU och medlemsstaterna att åtgärda det på ett så effektivt sätt som möjligt.

Mellan 2014 och 2017 registrerades nästen 700 000 skräpföremål i databasen Marine LitterWatch[iii]. Fler än fyra av fem av dessa föremål utgjordes av olika typer av plast. De vanligast påträffade föremålen på stränderna var, med god marginal, fimpar och cigarettfilter (18 procent av alla föremål). Därefter följde olika former av plast, såsom flaskkorkar, bomullstoppar, bärkassar och livsmedelsförpackningar.

Mikro- och nanoplast – vad finns under ytan?

Även om vi kan räkna och i viss mån samla in skräpföremål från våra stränder finns det en annan del av problemet med plastföroreningar som är ännu svårare att städa upp.

Allteftersom tiden går och plastföremålen exponeras för solljuset bryts de ner till ännu mindre bitar. Mikro- och nanoplaster är resultatet av denna konstanta nedbrytning. Ibland har de också avsiktligt tillsatts i kosmetiska eller andra produkter, vilket ger dem en direkt väg till vattenförekomsterna genom avloppssystemet. Avancerade avloppsreningsverk kan filtrera mer än 90 procent av dessa partiklar, men det gör inte att de försvinner. Slammet som blir över sprids ofta ut på land. Även dessa partiklar kan sedan hamna i vattenförekomster, vid snabba översvämningsförlopp eller kraftig nederbörd.

De här allra minsta partiklarna är knappt synliga för ögat och vi vet fortfarande lite om deras inverkan på naturen och vår hälsa. Ett annat orosmoment är att många plaster är högabsorberande och drar till sig andra föroreningar, såsom tungmetaller, hormonstörande kemikalier och långlivade organiska föroreningar. Dessa ämnen kan ha många olika skadliga effekter för djur och människor, såsom medfödda missbildningar, kognitiva utvecklingsstörningar, fertilitetsproblem och cancer.

I EEA-rapporten State of Europe’s seas[iv] konstaterades att föroreningshalterna i bitar av mikroplast kan vara flera tusen gånger högre än i det omgivande havsvattnet och de kan exponera det marina livet för skadliga kemikalier. På så vis kommer mikroplasterna och de kemikalier de innehåller i slutänden att hamna på våra tallrikar och i våra matspjälkningskanaler.

Ett nytt sätt att se på plast

Ny kunskap har gjort det allt tydligare att vi bör se på plast som en slags förorening, ända från det att den framställs, och därför se till att plastprodukter och plastavfall inte hamnar i miljön.

För att hjälpa till att få bukt med plastproblemet lade EU i början av 2018 fram förslaget En europeisk strategi för plast i en cirkulär ekonomi[v]. Strategin syftar till att ”förändra det sätt på vilket produkter utformas, tillverkas, används och återvinns i EU”. Att göra återvinning mer lönsamt och vidta åtgärder mot plastavfall, i synnerhet i form av engångsartiklar, är några av de viktigaste initiativen i strategin. Europeiska kommissionen har också gett Europeiska kemikaliemyndigheten i uppdrag att undersöka huruvida tillsatta mikroplaster i kosmetika, kroppstvål och färger skulle kunna begränsas eller förbjudas som ett sätt att motverka skador på miljön. Som en del av EU:s strategi för plast har kommissionen också lagt fram förslag till nya regler[vi] som riktas mot de tio vanligaste plastartiklarna för engångsbruk som påträffas på Europas stränder och i dess hav, och mot förlorade eller övergivna fiskeredskap.

Strategin visar att man är medveten om att man måste främja globalt samarbete – vilket också gäller många andra miljöproblem – för att få ett slut på plastföroreningarna. Enligt en tysk undersökning[vii] kommer runt 90 procent av allt plastavfall i världens oceaner från bara tio stora floder; åtta i Asien och två i Afrika. Det rör sig om Chang Jiang, Indus, Huang He, Hai He, Ganges, Zhu Jiang, Amur, Mekong, Niger och Nilen. I teorin borde detta göra det lättare att komma till rätta med problemet.

När plastföroreningar började få mer uppmärksamhet främjades forskning och innovation för att vi skulle få en bättre förståelse av och möjligen en lösning på problemet. Nyligen testades i ett forskningsprojekt[viii], lett av Orb Media, flaskvatten från elva stora varumärken och man såg då att 93 procent av flaskvattnet visade tecken på mikroplastföroreningar. En annan internationell forskargrupp har lyckats skapa ett enzym som kan bryta ner plastflaskor till material för tillverkning av nya flaskor.

Den växande oron kring plasten, särskilt i den marina miljön, gör även vanliga konsumenter till en kraft att räkna med för att hejda nedskräpningen. Den växande efterfrågan på mer miljövänliga alternativ skapar även möjligheter till affärsutveckling. Nyligen öppnade en nederländsk stormarknad världens första plastfria gång med 700 plastfria produkter. Likaså har en brittisk stormarknad gjort det möjligt för sina kunder att köpa kött och fisk och lägga dem i sina egna förvaringskärl,[ix] som ett sätt att minska plastföroreningarna. Det finns också innovativa, biologiskt nedbrytbara material som nu kan framställas från till exempel cellulosa från återvunnet papper, textilier, växter eller alger.